Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.
fortsätt!
Det hade varit den sista av sin sort som fanns i djurbutiken som precis hade stängt för sommaren. Kvällen innan hade vi haft storrengöring av akvariet. Alla fiskar hade fått ett tillfälligt hem i en liten vit plasthink under trappan. När min man och jag satt på övervåningen hörde vi plötsligt att det plaskade på bottenvåningen. När jag gick ner visade det sig att vår lille Figge, barnens älskade marsvin, simmade omkring bland fiskarna i hinken utan att kunna ta sig upp.
Jag lyfte upp honom och när han sprattlade till i min hand föll han ner på golvet. Sedan försvann han i raketfart in genom den öppna garderobsdörren och försvann. När vi letade i det som vi trodde stängda utrymmet upptäckte vi ett litet hål längst in vid rören som ledde in till vattenmätaren. Figge fanns inte i det skåpet heller men plötsligt hördes rasslande ljud under golvet. Huset hade ingen källare utan vilade på en betongplatta. Vi gick runt huset men upptäckte inte något utgångshål. Nästa morgon var det tyst under huset. På eftermiddagen skulle barnen komma hem från sitt sommarläger.
Hur berättar man för sina barn att deras älsklingsdjur har förolyckats på detta märkliga sätt? Nu hade jag Figges ersättare i väskan. Ytterligare en katastrof var jag inte beredd att hantera utan lyfte upp väskan i famnen och tog en stor säkerhetssväng förbi den skällande hunden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, bra historia. Vi är nog många som gjort något liknande för att inte våra barn ska bli ledsna.
SvaraRaderaja hur gör man inte för att slippa den bittra verkligheten
SvaraRaderaÅh vad tråkigt, men en intressant historia utifrån början. /Betty
SvaraRadera