På resa i mayariket

Vandrar genom byn i skymningen. Skuggan från husen gör att ficklampan kommer väl till pass för att säkra stegen på den stenlagda gatan. Byn San Andres Semetabaj i Guatemala ligger på en bergssluttning nästan 2000 meter över havet. Det känns när man strävar upp och ner på de slingrande backarna. Kvinnorna är mycket vackert klädda i långkjolar som hålls uppe av ett brett bälte som viras flera varv runt midjan. Över den mönstrade blusen hänger ibland en kort sjal dekorativt placerad över ena axeln. Jag ser att deras skor varierar från sandal till högklackat. Själv har jag praktiska gympadojor.

Sista biten är en brant backe till den svarta porten och sedan en lika brant trappa till vår inkvartering. Uppe på terrassen kan vi pusta ut och få en överblick över byn där husen med sina små grönsaksland och hönshus breder ut sig som fågelholkar på sluttningarna. Middagen intas under stjärnhimlen som överglänser de fåtaliga lampor som prickar bergssluttningarna. Tack vare våra varma sockor och fleecetröjor kan vi njuta länge av stillheten.

Morgonsolen värmer när vi vandrar förbi den en gång så vackra vita kyrkan som troget väntar på renovering efter jordbävningen 1976. Efter viss ”bergsbestigning” kommer vi till Antonios och Juanas hus. Vi ska få lära oss baka tortillas. Först får vi veta att det finns flera sorter av majs; vit, svart, rödbrun och gul. Ibland, när de olika sorterna odlas nära varandra, uppstår flera färgkombinationer på kolvarna. Majsen kokas i två timmar för att sedan torkas. Juana demonstrerar hur man tidigare malde majsen för hand med traditionella stenverktyg. Nu går man till den lokala kvarnen två gånger om dagen för att få sin torkade majs malen. Mjölet blandas med vatten och kalk för att sedan formas till tortillas av flinka kvinnohänder. Eftersom man äter tortilla till alla måltider och det inte finns kylskåp hörs ständigt ljudet av tortillaklappande händer. Barnen skrattar åt våra försök att forma den grå massan till tillräckligt runda och tunna tortillas utan sprickor men de äter dem ändå med lite grovt salt som pålägg.

Resefunderingar

Att resa är verkligen att vidga sitt perspektiv. Man får så många funderingar både före , under tiden och efter ett besök i en annan kultur. Härom kvällen såg jag ett reportage från en övergiven stad nära Tjernobyl där man lämnat allt i brådskan att undkomma dödsmolnet. Det vi fick se var det offentliga rummet med skola, dagis och kommunhus. Av hänsyn gick man inte in i människornas bostäder. Det fick besöket bland mayaruinerna att framstå i ett nytt perspektiv. Vem kommer att gräva ut och fundera över människorna som hade levt i den ryska staden någon gång i framtiden? Hur skulle man fantisera om varför staden hade övergivits? Eller det kanske inte skulle finnas någon som undrade över gamla tider.

Nystart

Börjar så smått lämna resan lite i bakhuvudet. I morgon börjar jag ta tag i marknadsföringen av Angola-boken igen. Energin börjar bubbla speciellt efter en intressant "live-chat" om författande och förläggande på 1av3.se.

Det är alltid inspirerande att veta att flera brottas med samma funderingar som man själv. Resan gav dock ingen uppenbarelse om bokomslaget till Colombiaboken så jag får fortsätta fundera ett tag till. Under tiden tänker jag börja läsa Ingrid Betancourts bok om sin tid i FARC-lägret. Kunde ha varit intressant att haka på den trenden men min bok skiljer sig avsevärt från hennes horisont.