Skriv om att sanera

Sanera liksom röja och modernisera är mina favoritord just nu. På klädstången trängs vackra men urvuxna dräkter som minner om en annan tid. Både glädje och hårt arbete. Att vara presentabel hade hög status.

Nu närmar jag mig blusarna med sköna veck formade av min mor och bevarade i skydd längst in i garderoben. De ska också fram i ljuset och glädja någon medmänniska.

Men mina minnen ger jag inte bort. De kan inte saneras och bli till mull förrän min kropp tagit slut och lägger sig till vila.

Formgivning

Nu handlar det inte om bonsaier även om jag köpte ett nytt material igår.

Utan det är Boken som nu ska passas in i sina ramar och få ett smakligt och lockande utseende. Ska sedan beställa en provbok för att se om verkligheten stämmer överens med mina ambitioner.

Livet är härligt och mångfasetterat.

Tack för hjälpen

... nu har jag fått in tillräckligt med synpunkter. Det blev Söndagspromenaden (med förkortat slut) som lockade mest. Den boken blir den andra som jag ska ge ut enligt planerna sommaren/hösten 2011.

Lockande texter

Vilken av följande texter tycker du skulle passa som aptitretare till en ny bok?

1 Frukost.
Papayan riktigt smälte i munnen. Det var den rödaktiga sorten, hennes favorit som kallades mamao. Det hade kvinnan på hörnet berättat samtidigt som hon visat på sina bulliga bröst för att förklara varifrån namnet kom. Försäljerskan frågade alltid om hon skulle äta den samma dag eller senare. Det var viktigt för att hon skulle kunna välja ut den allra bästa. Gerd svarade alltid att hon skulle äta den samma dag för att den skulle vara riktigt mogen. Sedan räckte den alltid flera dagar i hennes enpersonshushåll. Kärnorna blänkte som ädelstenar och svarta pärlor. Hon skar upp en rejäl klyfta till frukost varje morgon. Uppspetad på sin barpall vid diskbänken, med blicken mot berget där uppe, njöt hon av morgonen. Den milda papayan försvann lika snabbt som molnskyarna som drog förbi den taggiga bergskammen. När hon var klar flyttade hon lugnt pallen åt sidan, för att den inte skulle stå i vägen för Ros, och gjorde sig klar inför den nya arbetsdagen.

2 Utflykt.
När de återvände till Bogotá var trafiken om möjligt ännu tätare än den första helgdagen. Flera av kollegorna passade på att ta en tupplur under färden. Gerd upptäckte att bergssidorna glimmade likt stjärnor när mörkret föll. Den täta vegetationen hade i dagsljuset kamouflerat de hus som klamrade sig fast på sluttningarna. Martha blev allt nervösare och det avspeglade sig i hennes körsätt som blev än mer vildsint. Hon förklarade det med att det var en säkerhetsrisk att vara ute på landet när det var mörkt. Gerd förstod inte riktigt den förklaringen just då. De var inte precis ensamma på vägen. Men risken för att hamna i en vägspärr, upprättad av gerillan, var tydligen extra stor vid helger när många befann sig på resande fot. Hon hade inte insett att gerillan var en armé med betydande vapen och personalresurser till sitt förfogande. Att stoppa en stor mängd bilar med vapenmakt skulle inte ha varit något problem för dem. Nu hade Martha dessutom en grupp utlänningar som skulle ha kunnat vara intressanta som potentiella utpressningsoffer. Det ökade risken även för hennes del.


3 Söndagspromenad.
Gerd hade kommit fram till det trafikerade avsnittet av vägen. En taxi körde förbi henne med ett skramlande ljud. Måste vara avgasröret som sitter löst, tänkte hon. Strax framför henne stannade bilen. Hon såg att det satt en passagerare i baksätet. Gerd fortsatte framåt på trottoaren. Kom ifatt ett äldre par. Mannen var lång och smal, såg bräcklig ut med sin käpp. Kvinnan var desto frodigare i sin röda dräkt. Ovanligt ljushårig med ett burr som gick i samma stil som den vita pudeln som snodde runt i sitt koppel och hindrade Gerd från att passera. De hälsade artigt på varandra när damen hade halat in sin ostyriga trasselsudd. Gerd fortsatte framåt. Samma taxi körde förbi henne igen och stannade lite längre fram. Baksätespassageraren skymtade i hörnet närmast trottoaren. Det fanns inga hus utmed den sträckan, bara ett öppet parkområde. Mystiskt. Larmklockan började ringa. Hon funderade inte längre utan gick raskt över körbanan till trottoaren på andra sidan. Där fanns flera människor. När hon tittade efter taxin försvann den bort.

Vandrar sakta framåt

Nu har jag satt punkt. Romanen är färdigskriven.
Det känns nästan tomt även om arbetet med att få hela boken presentabel kräver både kraft och tankemöda. Framsidan är klar, annonsen till Svensk Bokhandel likaså. Vill gärna försöka få en bra "blurb" och har en på G. Planerna på releaseparty virvlar runt i mina tankar och måste komma på pränt för att jag ska kunna känna att det verkligen kommer att ske. Passar på att gå på gym eller "bara" promenera med mina stavar som sällskap. Känner mig fortfarande asocial även om jag då och då träffar människor IRL men samtalsämnet blir i regel "min bok".

En dag närmare målet

Njuter vid tanken på min bok. Omslaget är nästan klart och med det annonsen till Svensk Bokhandel. Debutantporträttet är klart och insänt. Filar lite på min epilog och avslutningen ligger till sig i mina tankar. Känner mig nöjd med dagsläget. Ska snart börja nästa omläsning samtidigt som jag sprider information om mitt projekt till alla jag möter. Nytt men kul sätt att jobba för mig.

Skam från gårdagen

Temat är "skam" och skamsen är vad jag känner mig men ...
måste man alltid vara så perfekt.
Skriva sin puff samma morgon den dyker upp osv.

Nej att känna skam har en unken doft,
lite damm och våt trasa.

Att vara skamlös är att visa sin glädje,
både över sig själv och det man gör
men också över livet utan måsten.

Att vända om

Hon hade alltid varit på väg framåt. Hela livet hade varit en resa. Toppbetyg i skolan. Eftertraktat jobb som marknadschef och till slut VD för ett framgångsrikt företag. Som tur var hade hennes man alltid backat upp hennes ambitioner. Gärna tagit på sig ansvar för hem och barn även om hans manliga vänner hade nedvärderat hans val.

Nu satt hon på Newarks flygplats. Helgen, som hon hade tillbringat med sin älskare, hade varit underbar. Sedan flera år tillbaka brukade de unna sig några dagar tillsammans varannan månad. Det sista året hade det blivit allt svårare för henne att återvända till familjen. Hennes döttrar var flygfärdiga. Hon hade inte längre något att tala med sin man om. De hade vuxit ifrån varandra men hennes dåliga samvete höll henne kvar. Det var också bekvämt att livet kunde fortsätta som vanligt. Hon kände sig priviligierad som både kunde "äta kakan och ha den kvar".

Nu väntade hon på sitt flyg hem. Hon hade varit ute i god tid som vanligt. Plötsligt hörde hon upprörda röster som störde hennes läsande. Irriterat tittade hon upp och såg människor som flockades runt informationsdiskarna. Alla monitorer fylldes med samma text: Flight Cancelled. Hon sögs in i massan framför storbildskärmen som nu täcktes av bolmande rökmoln. Europa var stängt. Hon skulle inte kunna komma hem.

Hon vandrade ut i solskenet. Satte sig på en bänk utanför terminalen. Ödet hade ingripit i hennes liv och fattat beslutet åt henne. Fylld av energi vinkade hon till sig en taxi och återvände till gatan hon lämnat för några timmar sedan. I porten mötte hon sin älskare arm i arm med en vacker ung kvinna.

Glöd

"Lägg på ett kol!" De orden känns igen och nu gäller dom mig.
Det är Boken som manar. "När ska du vara klar egentligen. Du är ju bara halvvägs på den reviderande genomgången."

Kan man säga att det glöder om tangenterna? Det känns så ibland eller är det bara solen som tittar in ibland. Ska han/hon också kolla mig? Jag gör så gott jag kan och hinner.

Måste hjälpa till och hänga tapeter ibland. Bra med lite motion. Det tar tio minuter till dotterns nya lägenhet. Hemvägen blir lite längre eftersom jag passar på att göra lite inköp till kylskåpet när jag ändå har sluppit ut. Sedan glömmer jag att äta upp maten. Den måste ju tillagas också. Det hinner jag inte när jag är hungrig.

Hur ska det gå?

En förlorad timme

Skatorna kivas utanför mitt sovrumsfönster. Morgonen har kommit för tidigt idag.

Jag väljer att återvända till drömmen. Var på väg i en hiss, djupt ner till våning -14. Måste plötsligt huka mig ner. Hisstaket sjunker ner. Det är mjukt som av skumgummi. Hade råkat trycka på fel knapp.

När hissdörren glider upp befinner jag mig i ett kontorslandskap. Känner igen en kollega sedan tidigare år. Hon talar i telefon och gestikulerar till skrivbordet strax framför. Där sitter en skylt "Politisk utredning". Av de snabba ord hon ger mig mellan samtalen förstår jag att det ska bli min arbetsplats. Men jag har ju bara kommit på besök, skulle övervaka arbetet.

Öppnar en dörr och stiger ut i en solig trädgård med fågelkvitter som bakgrundsmusik. Nu kan det vara dags att vakna.

Fixerad vid utseende

Det enda jag tänker på just nu är utseendet. Inte mitt eget, författarfotot är taget och klart, men på min boks utsida. Ska få hjälp med några foton idag.

Släpar hem böcker från biblioteket bara för att kolla fomat, typsnitt mm. Några av böckerna läser jag också för att få energi och inspiration.

Putsar min text och lägger till förtydligande bakgrundsinformation som jag fått påpekanden om.

Mina figurer i texten måste också få en förnyad översyn; presentation, beteende och förhållande till huvudperson. Det är mycket som spelar roll.

Åter hos er

Nu är jag åter hos er som läser min blogg då och då.
Det tog längre tid än planerat ty i min iver att anpassa all information och
få in alla program "som det var förut" ådrog jag mig en smärtsam musarm.
Det gör fortfarande ont men nu måste jag komma ikapp med all e-post men främst åtgärda alla hjälpsamma återkopplingar jag fått på mitt manus. Borde vila mig men kan inte låta bli. Måste nedprioritera mina skrivpuffar ett tag.
Jag hoppas snart vara i fas igen.

P.S. promenader i vårsolen var ett nyttigt substitut under konvalecensen. D.S

Bortkopplad

Hej lära vänner,
just nu har jag det svårt med kommunikationen sedan min
laptop vägrade att visa upp sin skärmbild.
En ny dator är inhandlad och de är båda borta
hos en "präst" för att "vigas och bli till ett".
Med andra ord: den viktiga informationen i dator nr. 1
ska föras över till dator nr. 2.
Längtar efter att åter komma ut i cyberrymden!!

Vi hörs
Ann-Catrin

Utmaning 2010:52 Skriv om att bli portad

Kvinnan skyndade försiktigt på den dåligt snöröjda gångvägen. Det var mörkt och hon ville inte riskera att halka omkull. Hennes uppdrag var alltför viktigt. Entrén till det stora huset var upplyst när hon kom fram. Hon kramade dörrhandtaget med sina frusna händer. Dörren var orubblig i sitt motstånd. När hon oroligt såg sig omkring upptäckte hon en grå dörröppnare på dörrkarmen. Hon provade den men resultatet blev detsamma. Långt inne i den upplysta lokalen kunde hon se några personer sittande vid ett runt bord. Att ge upp nu var inte möjligt.
Vid en förnyad inspektion av dörrkarmen såg hon två porttelefoner. Testade med att trycka på knappen till den undre. En liten röd lampa började blinka snabbt och stressande. Väntan kändes lång så hon provade den övre och strax hördes en mänsklig röst fråga efter hennes ärende. "Jag kommer" blev svaret och snart blev hon insläppt av en uniformsklädd kvinna. Passerade förbi gamlingarna som var försjunkna i ett parti schack. Servicehuset, som det heter nu för tiden, hade redan gjort kväll och hon skulle bara besöka en f.d. kollega. När hon lämnade huset flämtade fortfarande den lilla röda lampan ilsket. Det var ännu inte dags för henne.

Utmaning 2010:29 Skriv om lakan

Seminarieförberedelser.

De organiserade borden i en halvcirkel med kortändarna riktade mot den ena långväggen. Sedan började de tejpa upp sitt stora, långa, vita lakan på väggen. Lakanet hade de tagit med sig hoprullat i en rulle och skickat som specialbagage från Arlanda till Luanda i Angola.

Vid ankomsten saknades rullen. Henrik fick följa med in i avdelningen för överblivet gods. När han kom ut var han grön i ansiktet, sviter av att ha vistats i ett kvalmigt rum med bagage som tydligen hade innehållit diverse matvaror där "bäst före .." passerat för länge sedan.

När de hade sprejat på det speciella limmet, som de också hade tagit med från Sverige, fungerade lakanet som barndomens flanellografer. Där skulle de sätta upp sina färdiga bilder och grupparbetsmaterial.

Ge ut en bok på egen hand

Ett nytt kapitel i mitt liv har börjat. Jag har bestämt mig för att ge ut min första bok på egen hand. Nu måste jag lära mig ett nytt hantverk och börja betrakta mitt alster ur en ny synvinkel.

* Vilka kommer att vilja läsa?
* Hur når jag dem?
* Vad kommer att locka läsare?
* Vilka nya krav kommer att ställas på mig?
* Kommer mitt liv att förändras?
Utveckling innebär alltid förändring och en ny energi har redan infunnit sig.

Utmaning 2010:24 - 24 januari Skriv 5 favoritord på J

Mina J-ord måste börja med jord upptäckte jag just när jag skrev det. Jorden är ju både början och slutet av allt levande och förutsättning för att vi överhuvudtaget kan leva och överleva. Utan jorden skulle vi sväva omkring i det blå eller kanske i ett jadegrönt hav som maneter. Vi skulle sträcka ut våra tentakler mot varandra och kanske hitta någon att omfamna. Eller bjuda upp till dans på ett jazzcafé i en korallgrotta. Jag undrar om vi skulle skapa några nya typer av jobb i den flytande världen. Javisst kanske någon säger det är väl självklart. Kanske ändå att allt man ville skulle bli sant utan ansträngning. Bara ligga och gunga och njuta av livet utan jordnära tankar.

Det blev flera ord på J som ni säkert redan hittat i texten (om ni orkade läsa)
Jord, Jade, Jazz, Jobb, Javisst

Utmaning 2010:14 - 14 januari Skriv om att grubbla

Tänk att man kan bli så trött av att skriva. Sedan några dagar ägnar jag i stort sätt varje ledig stund åt att revidera och omformulera mina texter. Varje avbrott som barnbarns och makes sjukdom stör min verksamhet. Barnbarnets behov av sällskap var ju bara att acceptera men när en vuxen karl stönar är "dödssjuk" och behöver assistans för att hitta febertermomenter och sedan strax därpå, eller egentligen nästa dag, är så pass pigg att han stör mitt skrivande ännu mer då börjar jag grubbla.

Hur ska man kunna bemöta detta när man bara vill gömma sig för världen. Men världen pockar på med katastrofen i Haiti.

Vad är viktigast just nu: Skriva klart mitt manus eller Ut och samla in pengar till Haiti?
Blir världen bättre om jag blundar för det vackra vintervädret eller ska jag njuta?

Nu orkar jag inte mer idag!

Utmaning 2010:6 - 6 januari Skriv om friluftsliv

Tennis
Nu hade Gerd lärt sig ett nytt begrepp, social tennis. En lördag vid lunchtid åkte Gerd med ett gäng killar upp till Miramar. Det var ett radhusområde för västerlänningar där ett flertal av svenskarna bodde. De körde in genom grinden som bevakades av en vänligt vinkande vakt.

Omgiven av höga träd låg en stor grå betongyta som brukade användas för bollsporter som tennis och basketball men även sång- och dansuppträdanden. Vid bänkarna på skuggsidan samlades både spelare och åskådare. Nätet sattes upp och de som hade med sig sina tennisracketar börjar spela. Under tiden dök det upp flera personer från de låga radhusen i området. Efter en stund fick Gerd också spela. Det var länge sedan sist och att spela på betong i den afrikanska middagssolen tyckte hon var jobbigt.

De spelade dubbel och turades om. Duktiga och nybörjare tillsammans. Någon timme senare hade middagshettan tagit kål på motionärerna och kvar var machokillarna som visade upp sig. Efter ett tag hade Gerd fått nog men eftersom hon inte hade egen bil valde hon att gå hem själv. Hon hade memorerat vägen skulle kunna ta tillfället i akt för att lära känna staden lite bättre, hade hon tänkt. I vanliga körde hon bil hela tiden och kunde inte fokusera på något annat än trafiken och vägbanan. Vilken frihet det var att gå på gatorna. Visst fick Gerd många blickar, medelålders det kvinna utan bil i stekande sol, men det kändes ändå bra. Att hitta vägen hem var inga problem men tyvärr kunde hon inte se sig omkring så mycket som hon, naivt nog, hade förväntat sig. Trottoarerna som en gång varit täckta med vacker stenmosaik i olika grå nyanser och mönster dominerades nu av hål och ojämnheter så Gerd måste koncentrera blicken på marken framför sig. Hon kunde ju inte riskera att ramla och kanske stuka foten utan chans att ta sig hem.

De hade åkt flera tillsammans till tennisen och Gerd hade inte tagit med sig kommunikations-radion som hon delade med Henrik. Om det fanns taxi eller hur det fungerade hade inte Gerd någon aning om och visste inte heller vad som skulle kunna hända om hon inte kunde ta sig hem själv. Det var obetänksamt men hon kom hem helskinnad dock utan att ha sett och upplevt det hon hade förväntade sig.