Tips från Almuñecar, Spanien

Costa Tropical, bara namnet väcker min längtan efter sol och glädje. Det är många nordbor som övervintrar på den sydspanska kuststräckan men även helgbesökare kan njuta under några dagar. Mitt mål med resan var att få nya intryck och inspiration till mitt författarskap. När jag vandrar uppe i de äldsta delarna av Almuñecar förflyttas jag bakåt i tiden av de smala grändernas virrvarr och kakelklädda husfasader. Kommer fram till ett torg med en gammal vattenfontän och strax bredvid finns en öppen plats fylld med restaurangbord i skuggan av apelsinträd. Plötsligt hör jag klapper av hovar och en ryttare kommer i sakta trav på väg mot restaurangens serveringslucka. Det som direkt imponerade på mig var trafiken. Alla kör sakta och stannar vid övergångsställena. Men det som främst får mig att vilja återvända är alla leenden och den vänliga atmosfären som ger en mig en känsla av gemenskap.

Staden

Strandpromenaden

Almuñecar breder ut sig vid havet. Den trevliga strandpromenaden ger möjlighet till kilometerlånga promenader till fots, per cykel eller andra rullande fordon. Man kan också ta några tag på något av strandgymmen om man vill motionera mera. Det finns även gott om bänkar att slå sig ner för en pratstund eller beundra de välformade skulpturerna och monumenten. Naturligtvis ligger tapasbarerna tätt här där ett glas vin eller öl alltid ackompanjeras av något gott tilltugg. Bilar och scootrar håller sig på vägbanan som skiljer hotell och lägenheter från strandpromenaden och den steniga stranden.

Mirador

Solen bränner i ansiktet. Hundar skäller nedanför. Vandringen upp på den slingrande bilvägen tog cirka 20 minuter. Vaderna protesterade en aning men inte mer. Utsikten var mer än väl värd mödan. Allt är glittrande hav och kullar med vägar som slingrar sig runt upp till de vita fickorna som avtecknar sig mot den mörkgröna växtligheten. De vita husen i olika storlekar är som häckande måsar omgivna av blomsterprydda murar. Terrassen som vi sitter på känns stabil med en svag sluttning ner till vägen under oss där vi nyss tog de sista branta stegen. Man kan även åka lokalbuss hit upp.

Borgen

Äntligen var det dags för borgen San Miguel som reser sig högt uppe på en klippa vid havet. Vid ingången står ett raserat torn som brutit sig loss från muren och liksom bara har sjunkit ner några meter i marken. Borgen, som ursprungligen är från 1200-talet, består av murar från olika epoker när staden behärskades av bland annat fenicier, romare och morer. Den historieintresserade kan här får sitt lystmäte. Inträdet, som bara är 1,60 euro för pensionärer gäller även för arkeologimuséet som är inrymt i resterna av en gammal akvedukt. Man får gå på galler fram till de olika montrarna. Mycket elegant gjort.

Bonsai garden

Möts av lugn och vacker pianomusik när jag kommer in i Bonsaiparken. Redan vid först raden av träd upptäcker jag vilka möjligheter den sydliga miljön kan ge. I norden är vårt växtval mer begränsat. Fascineras av alla ”skogplanteringar” och olivträd i varierande former och storlekar. Parken är en välfylld utställning i flera nivåer med träd utmed alla trappor och terrasser. Stora skyltar som gör att man lätt kan läsa både namnskylten och den förklarande texten på spanska, engelska och italienska. Som ett minne från mitt besök får jag en pin från sällskapet Amigos del Bonsai, Costa Tropical.

Evenemang

Paellafest. Om du reser till Amuñecar i januari, är det stor fest till förmån för Almunecars vänort på Kuba. I parken nedanför borgen, Parque el Majuelo dukade man upp med information och försäljning av matbiljetter t.ex. en tallrik med ost eller skinka och huvudmålet paellan. Inom ett avspärrat område tändes eldar under ett jättefat. Olja från stora dunkar hälldes i fatet när vi kom. Vi slog oss ner i skuggan bredvid avspärrningen med ett glas rött vin och en portion skinka för att se på förberedelserna. Tre personer med långa verktyg rörde runt bland ingredienserna. Sedan kom mästaren själv som gjorde tillagningen till en stor show. Publiken jublade när han kastade riset från hinkar och påsar från långt håll och ibland med ryggen mot den stora stekpannan. Evenemanget startade kl. 12 men inte förrän vid 3-tiden fick jag min portion. Då hade jag hunnit fota, dansa med en flamencodanserska och tagit bilder av uppträdanden och folklivet.

Omgivningarna

Om man är intresserad av vandring finns många möjligheter till utflyktmål. Jag fick många tillfällen att utforska området både utmed kusten och in mot odlingsmarkerna. Att kunna plocka fallfrukt av avokado, chirimoya och apelsiner förhöjde njutningen. Det var idylliskt och lantligt med både höns och svarta grisar. Hundarna skällde här och var och utsikten var betagande.

Herradura.

En dag beslutade vi oss för att besöka grannen i väster. Vi följde strandpromenaden till Cotobro där den tog slut och fortsatte nerför trapporna till stranden. Sedan vidare på en stenlagd gång utmed vattnet. Passerade nudisterna på sin strand sedan in i vegetationen på en smal stig som knappt var synlig. Buskar och grenar fick skjutas åt sidan. Sedan en smal och ojämn stig med omväxlande lera och lösa stenar nu ute på kanten av sluttningen. Till slut kom belöningen när vi nådde toppen. Utsikten sträckte sig utöver kustlinjen med glittrande vatten. Små samhällen lyste som vita smycken på de gröna kullarna. Så småningom kom vi fram till en asfalterad väg som ledde nerför berget till Herradura. På hemvägen valde vi att följa bilvägen men man kan också åka buss mellan orterna.

Salobreña.

Om man vänder blickarna österut avtecknar sig orten Salobreña i soldiset. Den här gången tog vi bussen. Gick av lite tidigare för att gå igenom den lilla byn Caleta med sina vackra hus. Nere vid havet följde vi efter en skock getter som hoppade och skuttade omkring på strandpromenaden av grova stora stenar. En dykare dök upp ur vattnet när vi kommit till sandstranden. Hans nätkasse var fylld med bläckfisk. På restaurangen vid havet kunde jag inte motstå menyns Fisk-och skaldjurstallrik. Det var skönt att leva.

Bilder: http://www.reseguiden.se/minsida/ancatrin/bilder

På resa i mayariket

Vandrar genom byn i skymningen. Skuggan från husen gör att ficklampan kommer väl till pass för att säkra stegen på den stenlagda gatan. Byn San Andres Semetabaj i Guatemala ligger på en bergssluttning nästan 2000 meter över havet. Det känns när man strävar upp och ner på de slingrande backarna. Kvinnorna är mycket vackert klädda i långkjolar som hålls uppe av ett brett bälte som viras flera varv runt midjan. Över den mönstrade blusen hänger ibland en kort sjal dekorativt placerad över ena axeln. Jag ser att deras skor varierar från sandal till högklackat. Själv har jag praktiska gympadojor.

Sista biten är en brant backe till den svarta porten och sedan en lika brant trappa till vår inkvartering. Uppe på terrassen kan vi pusta ut och få en överblick över byn där husen med sina små grönsaksland och hönshus breder ut sig som fågelholkar på sluttningarna. Middagen intas under stjärnhimlen som överglänser de fåtaliga lampor som prickar bergssluttningarna. Tack vare våra varma sockor och fleecetröjor kan vi njuta länge av stillheten.

Morgonsolen värmer när vi vandrar förbi den en gång så vackra vita kyrkan som troget väntar på renovering efter jordbävningen 1976. Efter viss ”bergsbestigning” kommer vi till Antonios och Juanas hus. Vi ska få lära oss baka tortillas. Först får vi veta att det finns flera sorter av majs; vit, svart, rödbrun och gul. Ibland, när de olika sorterna odlas nära varandra, uppstår flera färgkombinationer på kolvarna. Majsen kokas i två timmar för att sedan torkas. Juana demonstrerar hur man tidigare malde majsen för hand med traditionella stenverktyg. Nu går man till den lokala kvarnen två gånger om dagen för att få sin torkade majs malen. Mjölet blandas med vatten och kalk för att sedan formas till tortillas av flinka kvinnohänder. Eftersom man äter tortilla till alla måltider och det inte finns kylskåp hörs ständigt ljudet av tortillaklappande händer. Barnen skrattar åt våra försök att forma den grå massan till tillräckligt runda och tunna tortillas utan sprickor men de äter dem ändå med lite grovt salt som pålägg.

Resefunderingar

Att resa är verkligen att vidga sitt perspektiv. Man får så många funderingar både före , under tiden och efter ett besök i en annan kultur. Härom kvällen såg jag ett reportage från en övergiven stad nära Tjernobyl där man lämnat allt i brådskan att undkomma dödsmolnet. Det vi fick se var det offentliga rummet med skola, dagis och kommunhus. Av hänsyn gick man inte in i människornas bostäder. Det fick besöket bland mayaruinerna att framstå i ett nytt perspektiv. Vem kommer att gräva ut och fundera över människorna som hade levt i den ryska staden någon gång i framtiden? Hur skulle man fantisera om varför staden hade övergivits? Eller det kanske inte skulle finnas någon som undrade över gamla tider.

Nystart

Börjar så smått lämna resan lite i bakhuvudet. I morgon börjar jag ta tag i marknadsföringen av Angola-boken igen. Energin börjar bubbla speciellt efter en intressant "live-chat" om författande och förläggande på 1av3.se.

Det är alltid inspirerande att veta att flera brottas med samma funderingar som man själv. Resan gav dock ingen uppenbarelse om bokomslaget till Colombiaboken så jag får fortsätta fundera ett tag till. Under tiden tänker jag börja läsa Ingrid Betancourts bok om sin tid i FARC-lägret. Kunde ha varit intressant att haka på den trenden men min bok skiljer sig avsevärt från hennes horisont.

Guatemala är fantastiskt

Det har varit en mycket händelserik resa. Boendet i en mayaby i bergen med tillfälle att prova på att baka tortilla och bära vattekrus på huvudet (gick inte så bra det heller) gjorde att man kom nära livet. Vi besökte musikskolan med uppvisning av några elever. Begravningsplatsen, där jag upptäckte att en svensk kvinna vilade, visade på andra traditioner. I en annan by besökte vi en grupp änkor som skapat sig ett nytt liv efter många umbäranden under de oroliga åren. Deras berättelser gjorde djupt intryck på oss alla. Stilla Havet var oroligt och kastade sig över oss men lunchen med nyfångad fisk smakrik. Har ännu inte landat på riktigt men detta var ett litet smakprov. Mer kommer så småningom.

Resplaner

För att vara mer exakt kommer jag att tillbringa 14 dagar bland Guatemalas indianer. Jag ska bo i en by i bergen i närheten av den vackra sjön Atitlán. En tripp till djungeln blir det också för att besöka gamla mayaruiner. Hoppas det kan ge inspiration till att bättre beskriva de andinska indianlämningarna. Jag ska även doppa tårna i Stilla havet vågor under en dagsutflykt.

Hur resan kommer att gestalta sig återstår att se. Att leva och njuta av nuet är viktigt men om andan faller på finns gott om egen tid inplanerad. Allt beror på vad jag finner viktigt för stunden. Kanske bokomslaget skymtar bak Guatemalas bergskrön?

När jag kommer tillbaka väntar nästa redigeringsomgång av manuset. Att boken kommer ut i år är fortfarande planen.

Skriv om att sanera

Sanera liksom röja och modernisera är mina favoritord just nu. På klädstången trängs vackra men urvuxna dräkter som minner om en annan tid. Både glädje och hårt arbete. Att vara presentabel hade hög status.

Nu närmar jag mig blusarna med sköna veck formade av min mor och bevarade i skydd längst in i garderoben. De ska också fram i ljuset och glädja någon medmänniska.

Men mina minnen ger jag inte bort. De kan inte saneras och bli till mull förrän min kropp tagit slut och lägger sig till vila.