Packningsdagen hade varit utmattande. Hon brukade annars tycka att det var jobbigare att packa när man måste välja det som man skulle ta med sig men nu när hon skulle från ett hem till ett annat uppstod nya våndor. Hennes väskor räckte inte till. Även om hon redan hade beslutat att skänka bort den stora landskapstavlan och sovrumsgardinerna fanns det tusen prylar till. Hon sjönk utmattad ner på soffan, hjärtat bultade och hon kunde inte tänka klart. Hon tittade på sina darrande händer som i alla fall klarade av att slå numret till Donald på kontoret.
- Hjälp, jag blir tokig. Mina väskor är fulla och jag har inte börjat med garderoben än.
- Men åk och köp en till resväska. Jag skickar över Carlos.
- Ja, det klart jag kan. Att jag inte tänkte på det.
När Carlos kom for de iväg till en affär som han kände till. Hon fick sitta kvar i bilen när han gick in och undersökte utbudet. Kom tillbaka och sade att väskorna var av dålig kvalitet och för dyra. De for vidare. Gerd hann bli nervös igen innan de äntligen hade hittat en som dög och hon kunde fortsätta sina packningsbestyr.
När Gerd äntligen var klar hann hon inte åka förbi kontoret för att ta farväl utan fick ringa från bilen. Vid terminalen lastade Carlos bagagevagnarna. Den nya väskan hade inget lås så hon ställde sig i kö för inplastning men när hon såg hur alla väskor öppnades och kollades igenom innan plastmaskinen rullade igång förstod hon att det skulle ta för lång tid.
Vid incheckningen såg kvinnan bakom disken lite bekymrad ut när hon tittade på alla väskor och paket. Hon frågade om Gerd reste ensam.
- Ja, det gör jag, fräste Gerd irriterat till svar.
- Dom väger för mycket, konstaterade hon.
- Men jag har ju fått specialtillstånd för 80 kilo. Gerd visade fram kopian på sin bokning.
- Men du har 120 kilo så du måste betala övervikt.
Som tur var hade hon tillräckligt mycket dollar i kontanter så hon fick med sig alla sina sju kollin. Hon fick en riktig bamsekram av Carlos innan hon passerade passkontrollen och lämnade landet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En amerikakoffert kanske hade varit på sin plats. Vilken vånda att behöva välja ut vad man ska ha med sig. Omöjligt att flytta ett helt liv utan att ta med sig allt. Bra beskrivet!
SvaraRaderavilken vånda packning och vikter borde inte höra ihop, tycker jag bra beskrivning
SvaraRaderaoj vilken resa. packning ger mig ångest dvs flytt. Bra och tydligt berättat. Lilla oroliga huvudpersonen gillade jag.
SvaraRadera