Orden "sitta fast" triggar direkt igång ett roligt minne. För några år sedan åkte jag på en resa till Ecuador med en grupp okända kvinnor. Jag hade lockats av upplägget att komma nära människor och samhälle.
Efter några dagar i Quito installerade vi oss i en buss som precis hade plats för femton kvinnor samt en guide och chaufför. Färden gick på vindlande vägar högt upp i Anderna. En krök var så snäv att bussen var tvungen att backa mot kanten av stupet för att vi skulle kunna komma vidare. Det var inte bara jag som blev rädd och föreslog att vi skulle gå. Det hade dock varit svårare än vi insåg då. Höjden över havet gjorde oss andfådda även när vi gick på slät mark. Vi kom till slut upp till byn och mötte kvinnorna för samtal.
Färden gick vidare på knöliga bergsvägar och fortsatte över en stor slätt. Plötsligt började bussen slira och stannade. Vår glade chaufför såg bekymrad ut, backade och gasade men vi kom inte ur fläcken. Alla beordrades ut men bussen satt djupt i leran. Några stenar placerades framför hjulen för att få dem att snurra lättare. Så skulle vi göra ett nytt försök. Chauffören vid ratten och fjorton kvinnor som sköt på. Jag fotograferade. Vi satt inte längre fast varken i leran eller i sinnelaget. Många av oss blev vänner för livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Roligt att tänka tillbaka på men säkert inte lika roligt när ni var där. Nu ska jag äta frukost pch sedan oxå ta en promenad.
SvaraRaderaHa en bra dag.
Jag som är rädd för höjder kan tänka mig fasan. Men ett roligt minne. Faktum är att nästan alla roliga minnen består av sådant som inte gick som det skulle.
SvaraRaderaJag är vansinnigt höjdrädd, så jag skulle nog inte ens satt mig i bussen från början. När vi var i Thailand klättrade vi upp, upp, upp och ja, utsikten var makalös, men mina ben skakade av rädsla och jag var enormt lättad när jag stod på marken igen.
SvaraRaderaDu är en modig tjej, och äventyrlig verkar det som.
Ha det gott
Spännande berättelse. Måste ha sett kul ut när ni sköt på bussen:)
SvaraRaderaTack Ann-Catrin, kommer ihåg det som igår jag också. Fär jag var också med på denna oförglömliga resa. Kan därför också verifiera att det är helt sannt om nu någon trodde något annat. Men allra mest kommer jag ihåg kvinnorna, de småväxta med oerhört färgglada kläder, hattarna och ponchos. Sååååå undrbart.
SvaraRadera