Sprutor är det värsta jag vet. Redan när jag var barn och skulle på ett läkarbesök försökte jag avtvinga min mamma ett löfte om att hon skulle tala om för doktorn att jag "absolut inte behövde någon spruta". Vad tror ni hände? Jo, just det jag fick en spruta utan att någon av oss protesterade. Jag har inget gammalt minne som skulle kunna förklara varifrån jag hade fått den fobin.
Jag började arbeta i länder långt borta som alla krävde en mängd med sprutor. Varje gång jag gick till sprutcentralen hade jag en klump i magen men valet var ju ändå mitt. Det gällde att djupandas, blunda och tänka på resans mål för att komma över den korta stund som det ändå gällde. Man var ju vuxen. Sedan blev jag blodgivare. Min sprutfobi måste ju betvingas på något sätt. Dessutom går det ju inte att gnälla när vissa sjukdomstillstånd kräver blodprovstagning, i mängd dessutom. Den värsta skrämslan har gått över. Men jag gillar det fortfarande inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sprutor nej tack blodgivare vågar inte kan man gilla sprutor???
SvaraRaderaintressant hur du gjorde dina val med tanke på din fobi.
SvaraRaderaJag brukar be att få ligga ner när de ger sprutor eller tar blod. Jag hatar det!
SvaraRaderaTyvärr fick jag gång på gång en massa sprutor när vi jobbade på att få barn. Alla missfall åtföljdes av sprutor. Alla sjukhusbesök likaså.
Numera är de trots allt rätt bar på att ge sprutor(iallafall de flesta)
Igår tog vi andra fästingsprutan, och det gjorde ONT!