Hösten hade varit lång, grå och trist. Agda hade sjunkit in i en djup depression redan den första november. Det regniga vädret grät på hennes fönsterrutor. Själv gick hon inte ut längre och ingen ville heller komma på besök. Det hände att någon av de gamla kollegorna ringde och erbjöd sig att hälsa på men Agda skyllde på att hon inte orkade. Hon hörde minsann att de helst inte ville.
Den här morgonen var det plötsligt ljusare ute när hon vaknade. Himlen verkade fortfarande grådaskig men regnet var vitt och liksom dansade i luften. När Agda gick ut i köket för att sätta på morgonkaffet såg hon att marken var täckt av ett tunt lager pudersnö. Det gnistrade så vackert som av pyttesmå diamanter.
Hon satte sig vid köksbordet och såg snön falla och falla och falla. Skulle det aldrig ta slut? Klockan tolv ringde hemtjänsten för att berätta att de inte skulle kunna komma den dagen. Snöfallet i kombination med styv kuling hade gjord vägarna ofarbara. Ljuset hade kommit Agda bara för att vända tillbaka och begrava henne i ett överflöd hon inte längre kunde njuta av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillade texten, framförallt regnet som grät. Det är svårt med depressioner, efteråt vet man inte hur man kunde hamna där och man har klart för sig hur man ska ta sig ur nästa gång. Men så blir det naturligtvis inte, man drabbas av känslomässig starr. Många som kommer att hamna där nu över långhelgen, tyvärr.
SvaraRaderaJag gillade också texten, synd att inte ljuset stannade kvar inom henne.
SvaraRaderaDu beskriver depressionen fint med effekter
SvaraRadera-gråtande regn, fallande snö och så känslan av misslyckande som ju kommer med depression, då man saknar förmågan att "se" ljuset.
Så vackert och sorgligt. Jag gillade den skarp, fastnade också särskilt för regnet som grät.
SvaraRadera