Utmaning 190 - 9 juli Skriv om en vändpunkt

Plötsligt, som ett häftigt regn, strömmade tårar nedför hennes kinder när hon hörde orden från ”Time to say goodbye” fylla den varma kvällen. Musiken trängde in i varje skrymsle av hennes kropp. Gerd den kyliga och eftertänksamma lät nu känslorna få fritt spelrum. Det var som en flod som rann över alla bräddar, drog med sig allt skräp i vägen. Hon flöt på vågen. Det var ingen risk att hon skulle drunkna. Var det stämningen eller minnesbilder som framkallade denna känsloreaktion? Plötsligt såg hon det uppenbara. Livet var lika fantastiskt som hon föreställt sig.

Det var de stråk av mörka moln som allt oftare strömmade förbi i den svenska arbetsgruppen som hade överraskat henne. Små obetydliga händelser framstod nu klart som i skenet av en blixts genomträngande, avslöjande belysning. Hon hade haft en mycket intensiv period med allt nytt och många krävande arbetsuppgifter. Relationerna hade börjat krackelera. När låten ”Time to say good-bye” tonade bort kände hon sig renad till kropp och själ. Nu skulle ett nytt liv börja. Inga mer tårar skulle offras på illvilliga och elaka personer eller händelser. Hon ensam skulle avgöra vad som var viktigast för henne. Det var hon som skulle bestämma över sitt förhållande till både projektet och de inblandade människorna. Resten av konserten blev oviktig. Hennes tankar hade lämnat stadion även om kroppen fortsatte att gunga i takt och röra sig i samma salsarytmer som alla de tiotusentals människor.