som den uppfattas av en man vars son just dött ...
Mannen i grå överrock lyfte dröjande sina fötter över de våta gatstenarna. Det verkade som om någon annan styrde hans tunga steg. När han kom fram till grinden framför ett vitrappat tvåvåningshus upphörde hans rörelse. Han sträckte ut handen och vidrörde den snirklande överdelen liksom smekte den. Han ville smeka sin sons hand som så ofta hållit just där när han förtjust svängde fram och åter på den väloljade grinden. Mannen lyfte blicken och följde den okrattade grusgången mot trappan till huset. I minnet såg han den slitna trädörren slås upp och sonen komma rusande ut för att hälsa sin far välkommen hem.
De blommiga gardinerna i köksfönstret fladdrade till i vinddraget eller var det hans fru som nyfiket tittade ut. På övervåningen hade gardinerna i pojkrummet bytts ut vartefter sonen växlat intressen. Nu speglade fönsterutan bara den kalla grå himlen.
Mannen vände sakta om och gick tillbaka till kyrkogården. Det fanns inte mer att se inga frågor som kunde besvaras. Sonen hade stängt dörren om sitt liv och tagit minnena med sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
det här var sorg gjorde ont i mig gillar det sista dörren om sitt liv
SvaraRaderaSå tragisk...jag ser framför mig en ung son som i nån slags depression valt att avsluta sitt liv.
SvaraRaderaJag känner med mannen i berättelsen.
SvaraRaderaEn så levande beskrivning av sorg. Skickligt skrivet!
SvaraRadera