Det är tyst i lägenheten trots att där finns två personer. De talar inte längre med varandra. Det är som när hon var inneboende med människor som hon inte ville umgås med. Där hon lyssnade efter steg eller harklingar för att bestämma var de andra befann sig. Observant på när toaletter eller köket verkar vara ledigt. Ville inte träffa någon för intimare kontakt. Ville leva sitt eget liv utan inblandning och synpunkter. Det hade man väl rätt till nu när man var vuxen tänkte hon då.
Men nu känns det inte bra. Visserligen förstod hon att det skulle bli tyst när barnen, ett i taget, flyttade hemifrån. Men nu hade tystnaden sakta ätit sig in i hela hennes tillvaro. Varje gång de hade gäster var det som att lära sig tala på nytt. Hon kände knappast igen sin egen röst men kände glädje i att uttrycka sig verbalt. Teckenspråket hade varit ett svårt hinder. Hon hade aldrig använt sig så mycket av gester utan låtit orden tala och beskriva idéer och känslor. Hon slutade tala när mannen blev döv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj vad fint du får fram att två kan drabbas av ett funktionshinder! Plötsligt ska ett nytt språk användas. Du får fram känslan så bra!
SvaraRadera