Redan när jag lämnar huset finns den svala, krispiga doften i mina näsborrar. Den följer med in på den barrtäckta stigen där solstrålarna bildar zebraränder framför mina fötter.
Efter en stund viker jag in i oländig terräng där mina klafsande stövlar skapar unkna pustar som skärper mina ögon och strax sträcker jag mig efter de första bruna hattarna. Svampkorgens botten syns inte längre när jag vandrar vidare och vadar genom blåbärsris, hukar under nedhängande grangrenar och synar mosstäckta döda träd. De solgula kantarellerna får också följa med hem.
Jag kan redan nu känna aromen från svamparna som snart ska smörputtra i stekpannan. Trots att korgen är tung blir mina steg lätta när jag planerar kvällens njutning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbar beskrivning av en höstpromenad i svampterränger som sen så bra slutar med en förnimmelse i näsborren om doften från smörstekt svamp med några skvättar grädde....mums!
SvaraRaderaJag riktigt kände den härliga skogsdoften,här i min lya mitt i stan!
SvaraRaderaEn stämningsfull text -full av dofter!
SvaraRadera